Farfar Walter Konrad Jansén och farmor Thyra Maria bodde i
tre rum och kök plus tjänarinnerum, på fjärde våningen (”tre trappor upp”) i
ett stort stenhus, med adressen Eriksgatan 37 B 26. Huset finns ännu kvar i
dag.
 |
Vår lilla familj bodde som underhyresgäster i det rum som
hade enskild ingång. Efterom vi delade kök och badrum med resten av lägenheten,
har vi väl rört oss rätt obehindrat i hela lokalen ─ i alla fall en småtting
som jag, kan man väl tänka sig.
Farfars skrivbord, som befann sig i rummet strax bredvid
vårt, var dock otillåtet
bevistelseområde, på grund av viktiga papper på bordet ─ men just under det bordet tycke jag nog
allra mest om att leka, och klumparna på bordsbenen var fascinerande.
 |
Skrivbordet såg ut så här ─ ungefär
|
GENTLEMANNAUPPFOSTRAN
I Walters och Thyras hem värnades det om goda seder. Farmor
hade verkat som lärarinna innan hon blev hemmafru, och farfar hade erfarenheter
från den stora världen som sjökapten, och från samhälleligt ungänge genom ett
mångtal förtroendeuppdrag, bl. a. såsom ordförande för Finlands Skeppsbefälsförbund
och medlem i Åbo stadsfullmäktige.
 |
På promenad med pappas mammas syster (alltså moster) Fanny
|
Pappa Thorvald var inkallad och mor
Aino förvärvsarbetade som kassör, så hon var nog borta om dagarna. Min barndoms
uppfostran har i stället en grupp ”tanter” tagit hand om: farmor Thyra, samt
moster Elsa och faster Fanny, vilka ofta var på besök. Redan som alldeles liten
öppnade jag dörrar och sade ”damerna först”.
SORG OCH GLÄDJE I
BARNTRÄDGÅRDEN
Mellangatans barnträdgård låg alldeles i närheten, i ett
trähus som faktiskt finns kvar, och som nyligen har blivit skyddat. Jag har
inga minnen av händelserna inne i själva byggnaden, men mycket tydliga minnen
ifrån trappuppgången, och alldeles speciellt ifrån gårdsplanen!
 |
Två oförglömliga ställen i min barndoms barnträdgård
|
På höger sida i trappuppgången fanns en stor glasvitrin,
bakom vilken hölls stora, extra fina leksaker. En gång i veckan - troligen på lördagen - fick ETT
barn välja ut EN leksak. Jag kan så väl minnas den brinnande önskan,
varje gång, att det nu skulle vara min tur - men det
hann det aldrig bli. Oj, vad jag alltid blev besviken!
En annan negativ händelse kan jag fortfarande lokalisera,
nästan på metern, till barnträdgårdens gårdsplan. Jag hade anlänt med en verkig
skatt, ett dörrhandtag. Hantaget var naturligtvis i min fantasi en ”bössa”, som
jag pekade med. Plötsligt kommer en pojke, större än jag, rycker ”bössan” ur
min hand - och slår mig i huvudet med den! Det gör
ont, jag är förtvivlad över att ha
mistat en skatt, och jag kan ännu i dag minnas hur sjärteskärande jag har
gråtit, nej - ylat, närjag har sprungit till närmaste ”tant” för att klaga över
mitt öde. Jag har fortfarande ett ärr i
hårbottnet från episoden. Närmare eftertänkt
har jag det troligen även i själen; jag kan nämligen absolut inte tåla
burdust, oövervägt beteende!
 |
Ungefär så här har min ”bössa” antangligen sett ut
|
Men nog hade barnträdgårdslivet även sina guldkanter. Det
jag här återger har jag inte själv minnats, men har av mor Aino återgivits
åtskilliga gånger. En dag kommer nämligen ett nytt barn till barnträdgården. En
flicka med gulliga lockar. Christer stirrar förhäxad på henne, går fram till
henne, och bedyrar: ”I morgon leker ja bara med dig!”
FARLIG KIKHOSTA
Kikhostan har jag inga egna minnen
av, men mor Aino berättade ofta och med inlevelse om den. Jag hade hostat så
till den grad, att jag varit helt blå i ansiktet, och knappt fått tag på andan
mellan verserna. Barnläkaren hade redan förberett mor Aino på att ”Pojken
kanske inte klarar sig”. Hur extra tungt måtte denna dystra utsikt inte ha
känts för henne, vars första gravidited hade slutat i missfall, efter det att
hon sårats av en bomsskärva (läs om det i berättelsen ”Synnöve”).
 |
| Här är det i alla fall ingen kikhosta på gång |
KRIG OCH UPPBROTT
Även om Eriksgatan 37 var vår familjs ̶
och därmed även min ̶ officiella adress under perioden
01/1942 till 03/1946, betyder det alls inte att jag bodde där hela den
tiden.
Under det så kallade forsättningskriget, som varade mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944, bombades
Åbo häftigt både i början av kriget och i dess slutfas. En mycket ödeläggande
bombräd den 26. juni brände ned hela Martins trähus-stadsdel; inklusive Ainos
föräldrars hus. Föräldrarna, liksom de flesta invänarna, klarade sig
helskinnade i bombskydd, men den
materiella förödelsen var fullständig.
 |
Förödelsen i Martins stadsdel
|
Pappa Thorvald var ju inkallad till armétjänst, men mor Aino
och lilla Christer befann sig sommaren 1941 i relativ säkerhet på farfars
sommarvilla i Korpo. Till vintern skall
jag ha inkvarterats hos mormors släktingar i Nilsby, i Pargas. I december tog den ryska flygaktiviteten
slötsligt slut, och småningom återgick
livet i Åbo till relativt normala gängor, trots att själva krigstillståndet
fortgick och matvaror, som socker, mjölk och kött var ransonerade.
 |
Ransoneringskort
|
Med året 1944 nalkade sig andra världskrigets vändpunkt och
tyskarnas kommande nederlag. I Finland föddes en oro för en kommande rysk
ockupation. På våren 1944 aktiverade Sovjetuniunen på nytt sitt luftkrig mot
Finland, för att framtvinga ett särfredsavtal.
Den 13 och 22 februari bombades Åbo. Allt detta ledde till en ny våg av
barnemigration till våra nordiska grannländer, närmast Sverige.
Mor Aino var i brevkontakt med en svensk medborgare, Harry Hedberg. som hon
blivit bekant med i Åbo, flera år tidigare. Han bodde i Askersund, nära Örebro,
Han var gift, men de hade inga barn.
Kunde de eventuellt ta emot Christer för en tid? Javisst, det skulle nog
gå för sig.
Och så reser Christer
den 16.3. 1944 ̶ alltså på sin 3-årsdag ̶ till
Sverige. Mer om den historien i ett annat kapitel!
 |
| Utdrag ur farfars brev den 9.4. 1944 |
