HOS FARFAR OCH FARMOR SOM 1-5 ÅRING

Farfar Walter Konrad Jansén och farmor Thyra Maria bodde i tre rum och kök plus tjänarinnerum, på fjärde våningen (”tre trappor upp”) i ett stort stenhus, med adressen Eriksgatan 37 B 26. Huset finns ännu kvar i dag.

Eriksgatan 37  i dag. Pilen pekar på lägenheten.

Vår lilla familj bodde som underhyresgäster i det rum som hade enskild ingång. Efterom vi delade kök och badrum med resten av lägenheten, har vi väl rört oss rätt obehindrat i hela lokalen ─ i alla fall en småtting som jag, kan man väl tänka sig. 

Farfars skrivbord, som befann sig i rummet strax bredvid vårt, var dock  otillåtet bevistelseområde, på grund av viktiga papper på bordet  ─ men just under det bordet tycke jag nog allra mest om att leka, och klumparna på bordsbenen var fascinerande.

Skrivbordet såg ut så här ─ ungefär

                                                      

GENTLEMANNAUPPFOSTRAN

I Walters och Thyras hem värnades det om goda seder. Farmor hade verkat som lärarinna innan hon blev hemmafru, och farfar hade erfarenheter från den stora världen som sjökapten, och från samhälleligt ungänge genom ett mångtal förtroendeuppdrag, bl. a. såsom ordförande för Finlands Skeppsbefälsförbund och  medlem i Åbo stadsfullmäktige.

På promenad med pappas mammas syster (alltså  moster) Fanny

 Pappa Thorvald var inkallad och mor Aino förvärvsarbetade som kassör, så hon var nog borta om dagarna. Min barndoms uppfostran har i stället en grupp ”tanter” tagit hand om: farmor Thyra, samt moster Elsa och faster Fanny, vilka ofta var på besök. Redan som alldeles liten öppnade jag dörrar och sade ”damerna först”.

SORG OCH GLÄDJE I BARNTRÄDGÅRDEN

Mellangatans barnträdgård låg alldeles i närheten, i ett trähus som faktiskt finns kvar, och som nyligen har blivit skyddat. Jag har inga minnen av händelserna inne i själva byggnaden, men mycket tydliga minnen ifrån trappuppgången, och alldeles speciellt ifrån gårdsplanen!

Två oförglömliga ställen i min barndoms barnträdgård

På höger sida i trappuppgången fanns en stor glasvitrin, bakom vilken hölls stora, extra fina leksaker. En gång i veckan - troligen på lördagen - fick ETT barn välja ut EN leksak. Jag kan så väl minnas den brinnande önskan, varje gång, att det nu skulle vara min tur - men det hann det aldrig bli. Oj, vad jag alltid blev besviken!  

En annan negativ händelse kan jag fortfarande lokalisera, nästan på metern, till barnträdgårdens gårdsplan. Jag hade anlänt med en verkig skatt, ett dörrhandtag. Hantaget var naturligtvis i min fantasi en ”bössa”, som jag pekade med. Plötsligt kommer en pojke, större än jag, rycker ”bössan” ur min hand - och slår mig i huvudet med den! Det gör ont, jag är förtvivlad  över att ha mistat en skatt, och jag kan ännu i dag minnas hur sjärteskärande jag har gråtit, nej - ylat, närjag har sprungit till närmaste ”tant” för att klaga över mitt öde.  Jag har fortfarande ett ärr i hårbottnet från episoden. Närmare eftertänkt  har jag det troligen även i själen; jag kan nämligen absolut inte tåla burdust, oövervägt beteende!

Ungefär så här har min ”bössa” antangligen sett ut

Men nog hade barnträdgårdslivet även sina guldkanter. Det jag här återger har jag inte själv minnats, men har av mor Aino återgivits åtskilliga gånger. En dag kommer nämligen ett nytt barn till barnträdgården. En flicka med gulliga lockar. Christer stirrar förhäxad på henne, går fram till henne, och bedyrar: ”I morgon leker ja bara med dig!”

FARLIG KIKHOSTA

Kikhostan har jag inga egna minnen av, men mor Aino berättade ofta och med inlevelse om den. Jag hade hostat så till den grad, att jag varit helt blå i ansiktet, och knappt fått tag på andan mellan verserna. Barnläkaren hade redan förberett mor Aino på att ”Pojken kanske inte klarar sig”. Hur extra tungt måtte denna dystra utsikt inte ha känts för henne, vars första gravidited hade slutat i missfall, efter det att hon sårats av en bomsskärva (läs om det i berättelsen ”Synnöve”).

Här är det i alla fall ingen kikhosta på gång

KRIG OCH UPPBROTT

Även om Eriksgatan 37 var vår familjs ̶  och därmed även min ̶  officiella adress under perioden 01/1942 till 03/1946, betyder det alls inte att jag bodde där hela den tiden.  

Under det så kallade forsättningskriget, som varade mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944, bombades Åbo häftigt både i början av kriget och i dess slutfas. En mycket ödeläggande bombräd den 26. juni brände ned hela Martins trähus-stadsdel; inklusive Ainos föräldrars hus. Föräldrarna, liksom de flesta invänarna, klarade sig helskinnade  i bombskydd, men den materiella förödelsen var fullständig. 

Förödelsen i Martins stadsdel

Pappa Thorvald var ju inkallad till armétjänst, men mor Aino och lilla Christer befann sig sommaren 1941 i relativ säkerhet på farfars sommarvilla i Korpo.  Till vintern skall jag ha inkvarterats hos mormors släktingar i Nilsby, i Pargas.  I december tog den ryska flygaktiviteten slötsligt slut, och småningom återgick  livet i Åbo till relativt normala gängor, trots att själva krigstillståndet fortgick och matvaror, som socker, mjölk och kött var ransonerade.

Ransoneringskort

Med året 1944 nalkade sig andra världskrigets vändpunkt och tyskarnas kommande nederlag. I Finland föddes en oro för en kommande rysk ockupation. På våren 1944 aktiverade Sovjetuniunen på nytt sitt luftkrig mot Finland, för att framtvinga ett särfredsavtal.  Den 13 och 22 februari bombades Åbo. Allt detta ledde till en ny våg av barnemigration till våra nordiska grannländer, närmast Sverige. 

Mor Aino var i brevkontakt med  en svensk medborgare, Harry Hedberg. som hon blivit bekant med i Åbo, flera år tidigare. Han bodde i Askersund, nära Örebro, Han var gift, men de hade inga barn.  Kunde de eventuellt ta emot Christer för en tid? Javisst, det skulle nog gå för sig.

 Och så reser Christer den 16.3. 1944  ̶  alltså på sin 3-årsdag  ̶  till Sverige. Mer om den historien i ett annat kapitel!

Utdrag ur  farfars brev den 9.4. 1944  

HELSINGFORS (1941-1942)

Jag är född i Helsingfors, men har inga egna minnen därifrån, eftersom jag  var endast tio månader gammal när vi flyttade till Åbo.

I Helsingfors bodde mina föräldrar på två närliggande adresser. Den första adressen skall ha gällt en stenfotslägenhet. Enligt befolkningsregistret har vi i januari 1941 bott på Tawaststjernegatan 3 A 1. Mor Aino har alltså varit gravid i 6. eller 7. månaden, och jag har bebott  lägenheten som  ”fripassagerare”. År 2014 tog jag en bild vid Tawaststjernsgatan.

Tawaststjernegatan 3

Vid tiden för min födsel hade vi redan flyttat ett par hundra meter, till adressen Topeliusgatan 18. Enligt vad mor Aino har berättat, var pappa Thorvald på kommendering, och hon var ensam hemma när hon kände att förlossningen närmade sig.  Hon skyndade sig till fots genom kyla och snöyra längs Topeliusgatan till Kvinnokliniken, där jag föddes på söndagsmorgonen den 16.3.1941, klockan 02:05.

Kvinnokliniken [Bild från 1950-talet]

En gång för länge sedan, när mor Aino och jag åkte taxi längs Topeliusgatan, pekade hon ut huset där vi hade bott, och berättade att det hade varit helt nybygt och väldigt modernt. År 2014 besökte jag huset. Adresskortets anteckning är lite svårtolkat, för trappuppgångens bokstav är krusidullisk, och kunde vara ”B” eller ”C”. Dörrnumret skall ha varit 28. Eftersom B-trappan råkade vara öppen, gick jag up där, men dörrnumren slutade med 26, så antagligen finns dörr nummer 28 i trappan C.

Topeliusgatan 18.

Den 25. juni 1941, när jag var 3 månader gammal, inledde Sovjetuniunonen plötsligt krigshandlingar, genom att bombadera bland annat Helsingfors, Åbo och Villmanstrand. Mor Aino och jag befann oss lyckligtvis på säkrare vatten, hos farfar och farmor i Korpo.

Mor Aino med sonen Christer i Korpo sommaren 1941.

Hur mycket vår lilla familj, närmast mor och jag, egenligen vistades i Helsingfors den hösten vet jag inte. I januari 1942 har vi – troligen av säkerhatsskäl – flyttat till en Esbo-adress, Niittykatu 8 C 28. Men redan i februari är vi skrivna hos farfar och farmor på Eriksgatan 37 i Åbo.

Kopia av adressregistret i Helsingfors

ADRESSMÅNGFALD

Av min åldersklass har mången vuxit upp på ett fåtal adresser ─ eventuellt  bara en eller två. Mina adresser har varit ovanligt talrika, trots att antalet orter inte har varit särdeles stort.  Redan när jag fyllde ett år, hade jag bott på fyra permanenta adresser, tre i Helsingfors och en i Åbo; och dessutom firat en sommar i Korpo.

Rött = i barndomsfamilj [circel för barndom/ungdom, fyrkant för studerande]. Blått = studielyor & vuxenliv. Stjärna = skola.

Som underhyresgäster hos farfar Walter och farmor Thyra bodde vår familj tills jag var 5 år, plus i en repris när jag var i åldern 10 till 12 år. Då hade farfar tyvärr redan avlidit. Som skolpojke, respektive som studerande ungkarl, bodde jag i min föräldrafamilj på sju permanenta Åbo-adresser. Därtill bör läggas en skolhemsadress och två studielyor. Inflikas bör ett år som treåring i Askersund, nära Örebro, samt en vinter som femåring i Järvikylä, nära Björneborg.

Barndomens och ungdomens flesta somrar vistades jag i Korpo, men i tonåren varvades det med sommarmånader hos en kusin i Björneborg, och en tonårssommar vistades jag i Barösund. Och så har vi tre skoladresser. I Järvikylä fokskola gick jag årsklasserna 1och 2 under vintern 1946/47. Helt inofficiellt, för jag var ju bara 5 år. Mina officiella skolor blev Cygnaeus folkskola och Åbo Svenska Samskola.

Vuxenlivets adresser nöjer vi oss med att indikera med blå märken på kartan . Antaltet torde vara elva, plus två sommaradresser, i Nagu och Pargas.

Min avsikt är, att in en serie korta texter återge minnesbilder från min barndom och ungdom ─ i princip från varje adress, men dom flesta minnena är nog kopplade till Eriksgatan 37 och Skolgatan 13b, de två adresser där jag bodde längst.